HÖGHÖJDSKONTROLL

Kom idag, exakt 30 dagar senare, på att jag glömt bort denna pärla som jag tänkte lägga ut direkt men eftersom Wi-Fi-et på hotellet sög hårt glömdes det bort. Fast det kommer ju nu och jämfört med alla andra är jag ändå bäst på att uppdatera!

Sportlovsresan till Pas De La Casa i Andorra började tufft med ett kvällsflyg till Barcelona som landade obetydligt före midnatt. Vi väntade så länge på bagaget att den Gauloiserökande busschauffören skällde ut oss fast det var hans Gauloiserökande landsmän som sovit vid bagagebandet. Bussresan tog timtal och inkluderade ett motorstopp i kolmörker på motorvägen. Chauffören svor åt bussen som hans Gauloisrökande landsmän servat för dåligt. Väl framme stannade han i utkanten av byn för att hans Gauloiserökande landsmän snöröjt dåligt. Uppförsbacken till hotellet var monumental och genomfördes med nattsuddare som vinglade hem från krogen. När vi kom till hotellet hade den Gauloiserökande receptionisten gått hem och den Gauloiserökande nattvakten var sjukskriven. Efter att ha sett en dyngrakhög engelsman springa varv efter varv (ungefär som Duracellkanin-Lars på ett långpass) naken runt i snön utanför hotellet somnade vi i ett Gauloiseinpyrt café. På morgonen skällde vi ut den (givetvis) endast fransktalande Gauloiserökande receptionisten innan vi ÄNTLIGEN fick våra rum. Sova? Nä det här var så likt en natt i Supairtältet på fjället och då är det ju på ett igen bara som gäller!

Det var dags för den första skiddagen. När jag på det allra första liftåket kliver av på högsta toppen av Coll Blanc. Höjden är 2528 meter. Jag tittar åt vänster och ser:

EN HÖGHÖJDSKONTROLL

Varför? För vem? Vilken karta? Kontrollpunkten var diffus. Skärmen satt mitt i en snödriva en bit från lifthuset. Var det slalomorientering? Bergslöpning? Skidorientering? Många frågor utan svar för den Gauloiserökande spanskfransktalande liftpersonalen satt och sov. Det hela var ändå så vackert att jag fick en liten tår i ögat. Åket ner mot byn var helt fantastiskt!