osv osv...
Som ni ser så finns det andra som före oss beskrivit banan, terrängen och stenarna, så jag tänkte skippa det och i stället försöka förklara och beskriva känslorna. Ni vet, sånt där som tjejer känner, men inte killar ;-)
Efter att ha i smyg varit del av Tomas uppladdningar, packningar och äventyr så tyckte jag det var dags att köra ett lopp själv. Senast jag körde var ju LAMM i Skottland 2012, så suget hade infunnit sig igen. Sagt och gjort så tog jag mig en funderare på vem som kunde stå ut med mig en hel helg och eftersom Tomas skulle springa med Ivve så fick jag hitta någon annan. Valet föll snabbt på min vän Alexandra Svanström, som jag känner från vår orienteringsklubb OK Österåker. Hon var snabb att tacka ja, men jag tror inte hon förstod riktigt vad hon gett sig in på.
Eftersom Alexandra skulle sköta orienteringen så skötte jag all planering, inköp och backträning. Alexandra grundade med Stockholm Marathon, flytt och Bellmansstafetten dagen innan avfärd.
Vi tog finflyget (SAS) mot Kiruna och checkade in på Camp Ripan. Alex vilade (sov) sig i form medan jag tog en promenad för att försöka lugna nerverna. Senare blev det pasta och tävlingsgenomgång samt snack med övriga bekanta.
Tomas försökte hela tiden få oss att byta ner oss en klass, men vi vägrade. Visst, det hade varit det smarta valet, men vi ville ha äventyr och äventyr fick vi. Vid ett par passager upp och ner så var det så brant och stenigt så det faktiskt var otäckt. Alex valde att börja sjunga barnsånger, vilket gjorde henne lugn. Jag försökte bara köra på, för jag vågade inte stanna. Rädsla kan få en att göra saker man inte trodde att man orkade. En annan insikt jag fick var att jag hade en tendens att ju mer tröttheten tilltog, desto mer dialekt fick jag när jag pratade. Stackars Alexandras öron...
Efter lite om och men så tog vi oss till nattlägret. Dagen hade varit lång och stenig och åtminstone min kropp var trött och tom på energi. Så trött att tältet hamnade lite hursomhelst samt att jag hade problem att få i mig mat. Natten var varm för alla utom för mig som sov på skrå samtidigt som jag höll mig i liggunderlaget för att inte rulla ner på Alex. Man kan säga att jag har haft bättre nätter... Mitt i natten så hade jag bestämt mig, jag skulle minsann inte springa en meter dagen efter.
Slutligen på väg mot den sista riktiga kontrollen så minskade mängden sten och vi kunde plötsligt börja springa, eller vad det nu kallas efter massor med timmar på fjället. I skinande sol lämnade vi månlandskapet och tog oss ner mot målet och lyckades till och med att hitta sista kontrollen. Min överlevnadsinstinkt hade tagit mig i mål efter 9:03 tim + 9:21 dag två och nu var min kropp tom på energi. Alexandra däremot var pigg och glad. Vi lyckades vara sista lag i mål och till skillnad från de andra så fick vi en varsin burgare i handen innan vi krälade in i minibussen. Samma tid som middagen skulle börja så sladdade vi in på Camp Ripan, men eftersom hela tillställningen hade dragit ut på tiden så lyckades vi hinna ikapp kön lagom till trappan upp till middagen. Däremot så hade vi missat prisutdelningen, hur vi nu lyckades komma trea och få pris. Det kan vara för att bara tre lag tog sig runt... Men när man i efterhand kollar resultatlistan så kan man faktiskt se att sammanlagt hela 10 lag var sämre än oss dag 1, men bara ett lag dag 2, mycket pga att de flesta hade vett nog att gå ner en klass till dag två.
Det blev en tidig kväll och dagen därpå spenderades i Kiruna med nästan en tur ner i gruvan. Det visade sig nämligen att vi hade lite för bråttom när vi bokade biljetterna, så vi hade bokat till fel dag. Istället så blev det ett besök i SPAt och eftersnack innan resan hem.
Sällan har jag väl varit gladare över att få vabba, då det blev tre dagar i soffan med ömma ben men den tomma kroppen var det stora bekymret. Ett antal kg ner och svårt att komma igång att äta igen, det får jag nog se upp med nästa gång det blir tävling. För flera tävlingar blir det, bara inte i Kebnekajseområdet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar