2012-06-17

En Rookie i bergen bland fårskit, grodor, sniglar och knott


LAMM-beslutet togs redan i höstas och biljetterna bokades redan innan jul, men efter en vinter och vår kantad av skador och sjukdomar så hade ju förberedelserna kunnat gå bättre. Jag tror frisk-rekordet låg på tre veckor i rad och sedan två sjukveckor på det men trots oddsen så lyckades jag pricka in en "friskvecka" lagom till start.
Jag och Tomas åkte en dag tidigare än de andra för att hinna klämma in ett besök i Edinburgh. Har man skaffat barnvakt så har man. Stadsbesöket blev mest sportshopping och regn, men det var ju trevligt i alla fall.

Fredag förmiddag drog vi iväg via Glasgow upp till Arrochar där vi bokat boende natten innan tävling. Där han vi med ett litet joggpass innan vi åkte vidare upp till tävlingsarenan. Där hade vi svenskträff, fick våra starttider och kollade sportshoppen. Start skulle ske 8:20 och frukosten på hotellet som låg en timme därifrån serverades från 8:00, men vi lyckades få komma in och få äta lite te och toast.
Framme vid tävlingen så gjorde sig knotten påminnda på en gång och paniken växte - ska det fortsätta såhär? På med insektsmedel och sedan gick bussen som tog oss till starten som låg på 400 meters höjd och vips så var knotten borta och glömda. Men sedan gjorde sig den dåliga träningen sig påminnd i stället. Första kontrollen var en stigning på 500meter direkt upp till första. Jag tog i så jag var spyfärdig och ville vända och gå hem på en gång, men envis som jag är så orkade jag fortsätta och kämpa hela banan och vi stämplade in i mål som 6:e lag sammanlagt efter 5h 16 min, oförskämt pigga och fräscha. Drygt 4 timmar senare kom Lasse och Jonas i mål och då hade vi redan ätit och vilat en bra stund. Men plötsligt dog vinden och då kom knotten tillbaka och förpestade livet för oss igen.

Morgonen efter var ett knotthelvete och jag fick smärre panik och lyckades inte få i mig någon frukost alls medans Tomas stog i startfållan och slevade i sig. Jag hade aldrig trott att jag skulle längta så efter att komma upp på fjället och undan knotten och halvägs upp för första backen försvann jäklarna och jag kunde andas igen. Frukosten var bara att glömma och det var bara att börja trycka i sig äckel-gele´. Jag insåg snart att det skulle bli en plågosam tur på berget denna dag så det var bara att tugga på och försöka att överleva dagen. Fötterna tog en del stryk, lyckades införskaffa två snygga blånaglar och en del blåsor under tårna men inget dödligt (inga tår ramlade av...) Vi gick ut som 6:a och första mixlag, men med lag två och tre startande mindre än 30 sekunder bakom. Resultatmässigt slutade det hela med en 5:e plats i mål men laget som startade 8:a gick om oss och vi blev "bara" näst bästa mixlag, slagna med ca. 4 minuter. Efter lite googling så verkar det som om kvinnan i det andra laget gjorde milen på 38 minuter för ett par år sedan, så det är inte alls konstigt att de sprang i från mig utför på slutet. Efter 4,5 timmar i bergen så stapplade jag i mål i regnet med en kropp stelare och mer öm än den någonsin har varit, nöjd med placeringen men lite surt att bli andra mixlag nu när vi var så nära. Mycket vill ha mer, ni vet, för innan start hade jag som mål att vara på övre hälften av de 100 anmälda lagen...

Efter målgång insåg vi att det skulle dröja ett par timmar i ösregn innan de andra svenskarna skulle komma i mål och prisutdelningen skulle gå av stapeln, så vi bangade och körde till Edinburgh och det väntade hotellrummet, baren, middag och tidig sänggång. Tur att hissen fungerade annars hade det inte blivit någon middag den kvällen, för maken till träningsvärk har jag aldrig varit med om, men det var trots allt ganska väntat.

Man kan ju inte direkt säga att jag njutit under tävlingen, men tack vare Tomas och draglinan vi hade med oss så lyckades jag ta mig runt. Medan han trippade upp för backarna, hann både skita, ta kort och titta på utsikten så hade jag blicken i backen ibland krypandes på alla fyra uppför de brantaste partierna. Utsikten jag såg var massor av fårskit, grodor, sniglar och Tomas vältränade bakdel. Jag har fortfarande inte bestämt mig om jag tyckte det var roligt eller bara slitigt, men jag ångrar inte att jag ställde upp, för det var ett äventyr att minnas. Ska det bli en gång till så ska jag försöka träna mer än ett par gånger i Hackstabacken (50 höjdmeter eller något). Dessutom måste jag nog ha garanti på att det blir knottfritt annars vete sjutton.

Dag 1

Dag 2




2 kommentarer:

s-kils sa...

heja rock-rookien! ingen romantiskt weekendtripp det där.. fy, hemskt med alla knott och skit. men verkligen strongt jobbat!

tornord sa...

Grattis till en bra prestation (och en bra presentation)