ROCKKALENDERN LUCKA 6

I Rockkalenderns lucka nummer sex hittar vi ett gammalt godingreportage från 2006 (det är därför det hamnar i lucka sex). Sagan utspelar sig före TRR (team Rockrunners). På den tiden hette team I Team STARCUS och team II Team Trimtex. Detta reportage fanns på den numera nedslocknade Team STARCUS-sajten (R.I.P.) och återuppstår här i restaurerat skick. Håll tillgodo:

Tidigare reportage har haft en märklig förmåga att få eget liv. Likt ringen tar berättelsen demoniskt tag i en och så går det inte att sluta. Inte verkar det bli något undantag denna gången heller. Men har vi inget nytt komma med? Ska det bara vara packning, resa, springa, rock och åter rock? Vi tänkte testa ett nytt koncept och plocka fram vår litterära och mjuka sida. Idén är att ta (löp)steget ett steg längre och citera lämpliga böcker. Å andra sidan kom STARCUS-dagboken med på resan så visst kommer reportaget bestå av utdrag, svammel och i-stället-för-musik-förvirring (Bob Hund).

År 1872 beboddes huset nr 7 vid Saville-Row, Burlington Gardens – samma hus där Sheridan dog år 1814 – av Phileas Fogg, Esq., en av Reformklubbens i London originellaste och mest bemärkta medlemmar, ehuru han tycktes bemöda sig att icke göra något, som kunde väcka uppmärksamhet. (Jules Verne – Jorden runt på 80 dagar)

Än en gång har team STARCUS åkt nästan lika långt som Phileas Fogg för att springa. Kristihimmelfärdshelgen styrdes kosan söderut mot Fjällräven Extreme Marathon (FEM) i Silkeborg, Danmark. Beslut om deltagande togs när snön låg tjock och ett antal gånger försökte vi få till gemensamma snöpulsarlångpass med ryggsäck. Lika många gånger kom vi inte iväg. Jo förresten, det blev ett riktigt rejält långpass i snö en grymt vacker senvinterdag med mycket smältvatten och skare som inte höll. När våren till slut kom lyckades vi klämma in några tuffa pass i Hemmestaskogen tillsammans. Tur att vi har skött träningen bra på egen hand. Teamsammankomsterna har annars mest bestått av mailing, surfing, bränning, SMS och rock. Visst kan man säga att förberedelserna varit grundliga.

Jag anlände till New Orleans i regnet klockan 5 på morgonen. Jag satt och hängde en stund på busstationen men människorna gjorde mig deprimerad, så jag tog min väska och gick ut i regnet och började gå. (Charles Bukowski – Faktotum)Teamet anlände till Gullmarsplan i molndiset klockan 11 på förmiddagen. Vi stod och hängde en stund på torget men människorna gjorde oss deprimerade så vi tog våra väskor och slängde in dom i folkabussen som Tomas Albinsson styrt ner från Sandviken. På vägen ner hade han hämtat upp Fredrik och Thomas i team Melins och nu var det vår tur. Chaufförens teammate Peter ”Ivve” Juthberg hade också anslutit så nu var vi kompletta.

Vi lämnade Gullmars genom tunneln mot E4:an. I början rullade det fint men en trasig långtradare vid Västberga gjorde att tempot förbi Årsta var lägre än tant Astas rullator. Som tur var släppte det och sen rullade det på mil efter mil i dimma och regn. Det var svårt att veta var vi var då den gamla bussen var immig. Göteborg var målet och där skulle vi vara senast 18:00 för att inte missa Danmarksbåten. Alla laddade på eget vis. Peter med sina 8 långlopp är mest rutinerad. Det visade han genom att slita fram pastasallad. Vi andra höll oss till tidningar och dricka. Apropå dricka, pisspaus!!!

Långt ute på kanten av det aldrig kartlagda bakvattnet till den gudsförgätna änden av västra spiralen av vår galax finns en liten gul sol som ingen nånsin tagit notis om. (Charles Adams – Liftarens guide till galaxen)Klockan 13:51 var helgens första soduko, sudoku, sodoku avklarad. Det var en svår rackare i Aftonbladet. Tur att jag är bättre på siffror än att stava till soduko, eller vad det nu heter?

När vi efter bunkringsstoppet på motell Vätterleden styrde vidare var det dags för dagens första skiva. Tomas gjorde ett tappert försök med Crazy Frogs VM-låt men fick snabbt byta när protesterna höll på att övergå i kravaller. Istället blev det nya samlingsplattan FEM-ETT. Som låt åtta kom ”Down under” med Men At Work. Trodde ni låten handlar om Australien så trodde ni fel. Det är ju Danmark dom sjunger om! Vid det här laget var alla tidningar lästa. Vi var inne på tredje varvet av kvalitetstidningarna Klick och Expressen fredag. Det gäller att hålla sig ajour och vi snappade upp att Brooke Shields ska köpa nytt läppstift och att Tyra Banks har peruk. Efter ”Down under” kom ännu en låt om Danmark. Nåja den handlar i alla fall om Danskarna som ska ställa upp i FEM. Johnny Thunders sjöng Born To Loose så dom ska veta vad de har att ställa in sig på.

Tomas styrde bussen bomfritt till Stena Line-terminalen. Eftersom resan gått fort hann vi med ett stopp på gallerian för diverse sena inköp. Team STARCUS köpte plastpåsar för att slippa hasa runt i blöta skor i nattlägret lördag kväll. Det kan tyckas vara lite klantigt att glömma ta med en sådan viktig sak men det var starkt att komma ihåg att köpa. Medan vi väntade på att åka ombord lästes taxfreetidningen grundligt. Det verkade dyrt så vi ställde om siktet till att handla i Danmark.20:15 Jaej doe vaer vi i Daenmark, vedret er dejlig og det aer syv og femtio (57 alltså men det heter säkert någonting med fjers) km till Aalborg. Tompa har fortfarande ratten. Terrängen utanför Fredrikshavn består mest av äng, åker och kossor. Motorvägen är fin och det är inte mycket bilar så det ska nog gå fort till Silkeborg.

21:30 svänger vi av motorvägen strax innan Århus. Tomas är rädd att vi åkt för långt men tjejen på bensinmacken berättar att vi är på rätt väg. Samtidigt konstaterar vi att vinet är billigare på macken än på båten. Ute på motorvägen kör vi om ett utryckningsfordon med blåljus och sirener på. Visserligen var det bara ”Dansk autoservice” men ändå! Fast Ivve får nog sköta orienteringen i morgon.

21:46 är det fortfarande ljust. Tomas är HELT säker på att vi är i mål vid den här tiden i morgon. Bra!

22:05 Framme i Silkeborg. Sista kilometrarna orienterade vi på förra årets kartor. Skogen verkar fin och staden ser mysig ut. Inne på rummet blev det packning av ryggsäckar. Största bryderiet var om vi skulle ta sopsäckar innanför eller utanpå ryggsäcken (dvs att packa in ryggan i plast vid baden). Till slut körde alla ner sopsäcken i ryggan och packade sen i påsen. Allt för att snabbt kunna simma, bada och vada. Efter 1,5 timmas packande, barsväljande, sportdrycksupphällande, plastpåseinrullande, vägande och dividerande var vi klara att sova.

23:55 sov gott! Det blir sovmorgon ända till 08:00 HÄRLIGT!

Jag har vaknat upp på stränder många gånger. Ett tag gjorde jag inget annat än vaknade upp stel och fuktig på stränder. Det var på Kreta. Där bodde jag på stränderna. Jag vaknade upp alldeles intill bränningarna, oftast ensam. (Ulf Lundell – Vinter i paradiset)

Klockan ringer och gardinen dras ifrån. Från en klarblå himmel lyser en solen och det ser ut att bli en fin dag. Nåja nu har vi en riktig strapats framför oss i frukosten.

Efter det svulstiga ätandet var vi tvungna att ta oss en vilopaus innan vi orkade packa det sista och tömma rummen. När vi skulle lätta ner mot centrum lyckades vi fånga de sex litepacryggsäckarna på kort. Vi hittade en parkeringsplats och sen tog de tre teamen en lätt promenad genom centrum för att få benen uppvärmda, kompletteringshandla och äta.Klockan är nu 15:48 och det var några timmar sen himlen var blå. Det började faktiskt mulna på direkt efter frukost. Dessutom håller sig värmen borta så det blir supertröja under tävlingsstället. Fast vi verkar i alla fall klara oss från regn. Utrustningen är fixad och klockan 16:00 ska det hållas en genomgång. Uppvärmning? Nja det blir väl nödvändigt bara om vi ska börja med ett vad. Annars är det nog bäst att vila sig i form.Det är kallt klockan tjugo minuter i sju en marsmorgon i Paris och det verkar ännu kyligare när en man ska avrättas av en exekutionspatrull. (Frederick Forsyth – Schakalen)Klockan 16:30 var det dags för start. En dansk röst sa något vi inte förstod men ett PANG förstår man alltid och så var startfältet ivägsläppt. Den långa banan började med 4 km prolog på 1:6667-del och tempot var högt. Hallå fattar folk inte att vi ska springa 35 km? Ett tag gick det äckligt fort och vid ettan, som bara hade en SI-enhet, var det trängsel a’la Tiomilas förstasträcka. Som tur var sjönk tempot och lång kvälls färd mot natt kunde börja.Efter fjärde kontrollen var det dags för varvning med kartbyte med vad och då blev det förvirring. Varför berättade inte danskarna att kartorna skulle ligga i kajaken mitt i vattnet eller det kanske dom gjorde? Vi fick vada fram och tillbaka och tillbaka igen. Vi och vi förresten, Lasse är en badkruka så det var Pälle som stod för vadandet. När vi, Pälle alltså, äntligen kom upp ur vattnet låg prologkartan med definitionerna kvar på backen. Detta märkte vi först efter ett par hundra meter och då fattades krisbeslutet att köra utan. Hur svårt kan det vara? Med vår rutin ska vi väl klara oss. En ljusgrön kontroll kan väl inte vara så svår, och den där mitt i kärret blir väl inte tydligare med en definition? Från att ha legat i täten var vi inte bara ett par utan ett helt gäng sekunder efter men tävlingen är ju lång!

Skräcken som inte skulle upphöra förrän tjugoåtta år senare – om den nu någonsin upphörde – började, så vitt jag vet och kan berätta, med en båt gjord av en tidningssida som seglade fram i en rännsten som nästan svämmade över av allt regnandet. (Stephen King – Det)
Ut mot första kontrollen efter kartbytet lade vi ner hetsen. En närmare titt på banan visade att vi hade 26 kontroller kvar och de var utspridda över halva Danmark. Kartan påminde inte så lite om grönsaksbladet fast skalan verkade vara 25:000-del. Första kontrollen gick fint och vi såg en del lag framför oss. Upp mot sjuan visade några av danskarna prov på dålig orientering och ett kanonvägval gjorde att vi gick om en hel klunga. Tyvärr visade vi prov på dålig kyla vid kontrolltagningen och letade efter den flacka sänkan ett par minuter och var efter igen.

Vid nästa kontroll blev det spännande då kontrollen låg ute i ett kärr som påminde starkt om DÖDENS TRÄSK som Frodo, Sam och Gollum ska passera på väg till Minas Morgul. Vid träskkanten stötte vi på Team Trimtex och ett danskt lag som såg vilsna ut. De tre teamen slog följe i jakt på skärmen som skulle sitta något hundratal meter in i träsket vid sjökanten. På vägen dit hade vi att stångas med vatten, lera, hög vass, knotiga träd, mansdjupa dyhål och gungfly. Trots hundraprocentig kartläsning hittade vi bara vass och åter vass. Både Tomas och Pälle var oförsiktiga och hamnade i varsitt dyhål och efter långt letande hittade vi till slut skärmen mitt i ingenstans. Pälle blev så glad att han tog ännu ett oförsiktigt steg rakt ner i ett dyhål och höll, likt Frodo, på att drunkna på kuppen. Men han blev räddad i sista stund.

Sen rullade det rullade på utan större missöden. Visst gjorde vi några larviga missar pga. saknaden av definitioner men också eftersom vi var klantiga och orutinerade. Bland annat skulle vi in i en jättebunker där vi vimsade runt som yra höns och letade i blindo efter en skärm i kolmörkret. Hade vi bemödat oss att vända på kartan hade vi hittat en ritning över bunkern.

Några kontroller senare var vi återigen ikapp Tomas och Ivve som vi också gick om. Fast de passerade oss lite senare då vi vimsade vid en liten sjö. Resan ledde oss genom Silkeborgs stad och en del asfaltslöpning innan vi skulle vi simma över Gudenå. Flytväst var obligatoriskt och det var nog bra. Att simma i iskallt, strömt vatten efter 3,5 timmas löpning är inte helt sunt. Dagens sista vätska passerades och nu var det bara 6 skärmar kvar. Sista biten gick långsamt men bomfritt och efter 5 timmar och 4 minuter kunde vi ta oss i mål i skymningen. Helt på Tomas gissade tid. Fast vart var Team Trimtex? Yes vi var bästa svenska lag! Fast hur ända in i glödheta kunde täten springa på 4:18? Även om det handlar om danska landslagsmän är det en sjukt bra tid!Vi blev hyllade av Team Melins och passade på att hylla tillbaks. De hade sprungit till sig en andraplats i FEM-50 fast haft det riktigt jobbigt på slutet. Men nu gällde det att packa undan vimsigheten och plockade fram elitmässigheten. Vila får man göra senare när det handlar om återhämtning. Den bästa vilan är nämligen att snabbt ta på varma kläder, fylla på förråden med recoverydryck och bars för att slutligen stretcha ut pianosträngarna till muskler. Vi var lite för trötta för att bry oss men allt mer handlade snacket om vart Trimtexarna tagit vägen. Tre röster gick på att de klivit av och till slut gick även den fjärde av oss med på att så nog var fallet. Vem som stod för vilken röst vet nog ingen men det var trevligt att vi kunde enas.

När vi vilat klart återstod bara att laga mat och fixa tältet innan vilan fick börja på riktigt. Gourmet-Lars blev kökschef och händige Pälle fick sätta upp Litepac Supair. Till huvudrätt serverade kocken en fantastiskt god Chicken Hot Pot direkt ur påsen och till efterrätt smällde vi i oss en Flapjackbar. Allt sköljdes ner med sportdryck och sen var det dags för sängen. Men för att kunna ta sig in i det grymt låga tältet fick det bli en liten promenad och mer stretching. När vi äntligen tagit oss in i tältet började det regna och så fick det bli en resa ut för att plocka in kläderna som hängde på tork.

Än en gång fick vi åla in och denna gång tror jag inte vi hann säga god natt utan vi somnade innan huvudet låg på kudden. Tänk vad härligt det är att vara riktigt trött. Sängen denna natt bestod av ett på tok för kort och onödigt tunt liggunderlag, för tunn sovsäck och en kudde tillverkad av regnjacka men inte spelade det någon roll.Natten var svinkall i det trånga brädrummet. När mitt reseväckarur började pipa satte jag mig upp med ett ryck, snörde upp det lilla ansiktshålet i sovsäcken och stack ut armen i den kolsvarta kölden. (Mikael Niemi – Populärmusik från Vittula)

Natten var svinkall i det trånga tygrummet. När kondensen började droppa satte jag mig upp med ett ryck, snörde upp det lilla ansiktshålet i sovsäcken och stack ut armen i det morgongrå diset. (Pär Hedlund – Populärmusik från FEM)

Hela natten hade regnet smattrat på tältduken men när vi vaknade var det uppehåll. Tyvärr varade det inte längre än att man hann åla sig ur tältet. Just som köket skulle sättas på kom en riktig störtskur så det var bara att åla in igen. Frukosten tillreddes istället liggande i tältet och bestod av energimüsli baserad på kallvatten äten direkt ur påsen och kaffe drucken direkt ur kastrullen. Det låter inte sådär jättegott men var faktiskt helt OK. Klockan sju inleddes dagens tävlande med att eftersläntrarna i 70-klassen skickades iväg och sen följde omvänd jaktstart. 8:13 var det teamets tur att sticka och vi väntade till sista skälvande sekunderna innan vi drog på de blöta kläderna. (the horror the horror – general Kurtz)På väg till ettan satte vi upp två mål för dagen. Det ena var egentligen inget mål utan mer ett konstaterande att den gamla RHALRB-regeln ”vi bryt int” gällde även denna dag. Med gårdagens bommar i minne var det andra målet att ha en bomfri dag för att spara energi och tid. Tyvärr höll mål två inte ens till ettan då vi letade febrilt i ett grönområde efter ett bäckslut. Tvåan var tydlig och klarades galant men så kom en jättebom på trean och självförtroendet sjönk som en gråsten. Ett tag undrade vi om vi någonsin kunnat orientera. Men vi tog oss samman och in mot fyran hade vi lägre fart än tant Asta för att inte bomma. Den enkla femman, som var en tunnelpassage, plockades innan det var dags för dagens första bad.Mörk dyster granskog kantade det frusna vattendraget. Vinden hade nyss berövat träden deras vita snöskrud, och de tycktes luta sig mot varandra, svarta och olycksbådande, i den svinnande dagern. En oändlig tystnad härskade över trakten. (Jack London – Varghunden)

Återpassagen över Gudenå gick bättre denna dag och lite förvånade steg vi iland på andra sidan. Banan ledde oss sedan söderut samma väg som igår och vi fick sjuan och åttan utan problem. Vi började komma ifatt tidigare startande 70-lag men också 50-lag som haft kortare bana i början. Trots att benen var stumma höll vi uppenbarligen bra fart och det var skönt för kropp och själ att passera lag och se att fler än vi var slitna. Nionde sträckan var en lång rackare på stig och väg och bjöd på två rejäla stigningar. Nu började det kännas ordentligt i benen men eftersom vi var mindre kass än andra lag gick det ändå lätt. Farten var fortfarande OK förbi kortsträckan till tian och ner runt sjön vid elvan-tolvan.

Det var en klar kall aprildag, och klockorna visade tretton. Winston Smith tryckte hakan mot bröstet för att slippa snålblåsten och slank hastigt in genom glasdörren till Segerhuset, men inte tillräckligt hastigt för att hindra en virvel av dammfin sand att följa med in. (George Orwell – 1984)

Partiet längst bort på banan bjöd på riktig orientering och branta stigningar. Pälle skötte orienteringen men Lars låg först och skötte tempot. På något underligt vis klarade vi oss utan bommar så man kan säga att den biten gick riktigt bra. När vi vände hemåt visade ett omvik av kartan hur brutalt skoningslöst långt det var kvar. Det var här någonstans som den kortes vader började trilskas på allvar. Den långe tog över orienterandet på nästa långsträcka så den korte kunde stänga av hjärnan och koncentrera sig på att inte stanna. Ett tag var den korte nere för räkning men ett ökat intag av giftgeléer och några stretchingstopp fick oss att fortsätta. Regnet kom och gick men när vi kom till vadet mellan 24:an och 25:an regnade det så hårt att det inte var någon skillnad att gå ner i vattnet. Den långe blev bara blöt om låren medan den korte blev blöt om hela paketet.

Hux flux var det ”bara” långsträckan till 26:an och en sväng till kvar. Den långe manade på med härliga hejarop, ”det är lugnt vi ska bara runt sjön”, ”den är här borta“ (sa inte att det var 2 km till där borta) ”uppför du gillar uppför” mm precis som man ska göra när man är pigg (mindre trött). De två skärmarna längst bort klarades av och äntligen kunde vi vända hemåt för sista gången. Nu när vi verkligen var på hemväg gick benen lättare och det kändes som att farten ökades något lite.De sista kontrollerna var lätta och vid 29:an fick vi äntligen använda epilogkartan vi kånkat på hela dagen. En långsträcka snett över hela 6667-delen var i själva verket kort och de tre sista kontrollerna var bara runt själva TC. Den snuskigt långa banan avslutades med vadet vi började med igår och…Med ett schysst järnrör slår man världen med häpnad (Joakim Pirinen – SockerConny)

16:25 söndag, teamet är i mål sedan 1,5 timma, typ. Vi blev ivrigt påhejade av bägge de andra teamen som brutit. Ölservering vid sista kontrollen fick oss att orka lägga på en tvättäkta H-16-spurt. Efter en dusch på campingen sitter vi nu i bilen på väg till Fredrikshavn. Det blev till slut en sjätteplats efter en MYCKET blöt och hård andra dag. Vi tappade egentligen två placeringar men ett lag, som låg före oss, bröt så det blev bara en placering i tappet. Tiden igår var 5:04 och idag blev det runt 6:30, ganska nära 6:30 i alla fall. Pälle hade en mycket tung dag då vaderna började bråka halvvägs. Men vi kämpade hela vägen och var starka på slutet. Nä nu blir det nya tag på BAMM och jag orkar inte skriva mer.

Framme i Fredrikshavn blev det stopp på ett minilivs för att tjacka fulwhisky (Martins VSOP Scotch Whisky) och firande på rummet med en gourmettillställning bestående av whisky, chips, öl, vitlöksklyftor och nötter. När vi samlat kraft för en promenad drog vi ner på stan. Fredrikshavn en söndag kväll är en fin liten stad men en fin liten stängd stad. Utbudet var inte stort och vi hamnade på en thailändsk/kinesisk/dansk fulsylta med en servitör som rockade fett och serverade jättestora Carlsberg, små jättestora Tuborg och pyttesmå Singha. Maten var god och alla åt flevvättevs med vis.

En bärs är en bärs är en bärs är en bärs (Arne Anka)

Efter middagen var några sugna på sängen men övertalades att hänga med på barrunda. Det gick trögt både att gå och att hitta öppna barer men till slut hittade vi ett hak som var öppen till 22. Där hängde vi tills gänget blev utstädat. Lars, Pälle och Ivve påbörjade den långa vandringen hem medan de övriga ville ha mer. Väl hemma hittade Pälle sängen snabbare än Wingstedt plockar en sprintkontroll. Lars och Ivve hann inte mer än sätta sig i stolarna och spola upp en sängfösare innan barmaffian kom hem med en dansk flaggvimpel de hissat ner från någon flaggstång.

7:59 måndag, har just vaknat och har så ont i benen att det inte finns ord som kan beskriva hur ont det gör. Det slår i alla fall BAMM:s onda med hästlängder. Idag skulle jag aldrig kunna ta mig ner den långa backen till Björklidens station. Tur att bilen står nästan utanför dörren!

Pälle lovade i ett svagt ögonblick i går kväll att köra bussen (inte köra buss) men det var inte att tänka på den här dagen efter (inte på grund av busskörning utan att benen helt enkelt inte funkade). När ingen ville ställa upp och ligga på golvet och sköta pedalerna tog Trimtexarna över ratten och styrde till vinaffären Lidl som på grund av en tramsig regel om ”kun danske kort” gick miste om en fet dagskassa. Det blev omstyrning till Netto och någon annan affär som låg vägg i vägg. Där var de inte lika griniga och fick därmed stor omsättning på vinlagret. Eftersom det bara var en halvtimme tills båten skulle gå gick handlingen i rekordfart.

En ruggigt näringsriktig och god båtfrukost fick kropparna att vakna till men den efterföljande handlingen och bärningen av ölplattor tog ner oss på jorden igen. Astas rullator var minst sagt efterlängtad. Den snabba båten var snabbt framme i Jötteborg och Ivve tog ratten. Med Tomas som kartläsare kan det bara gå på ett sätt och vi var snabbt lika vilse som Team STARCUS i de danska skogarna. Alla var för trötta för att kaxa och glada över att slippa köra så det kom inte en enda gliring utan vi åkte snällt med.

Framåt kvällen gjorde vi en bredsladd i Stockholm och den långa, trevliga, svettiga, läskiga, trötta, roliga, smärtsamma, blöta, inte så soliga resan var över.

Over and out from teamet som nu tränar inför BAMM. Hmmm måste skicka ett mail!

B-L-O-S-S-A-B-L-O-S-S-A-B-L-O-S-S-A-GLÖGGEN HETER BLOSSA!