URSVIK ULTRA STAFETTEN

THE REPORTAGE!

Det har ju knappast undgått någon läsare av den här bloggen att TEAM ROCKRUNNERS vann stafettklassen på Ursvik Ultra i helgen. Som påsklovsledig lärare har jag fått i uppdrag att plita ner ett reportage om just denna händelse. Vad var det då som hände?

Jo, det började med att jag fick ont i häcken. Sånt kan ju hända vem som helst (!) men det blir ju lite panik när värken är som värst bara några dagar före tävling. Därför rusade jag i väg till en naprapat som fick knåda häcken ordentligt på mig, lovade honom att bara stretcha och inte springa de närmsta dagarna - varpå jag förvarnade Pälle att han kanske skulle få springa dubbla sträckor på UU.

Men fy vad trist att inte springa! Lite ont i häcken ska väl fan en karl tåla (!) och dessutom är det ju mörkt i skogen så ingen märker om jag maskar lite... Ut till Ursvik alltså! Där var det sån där förväntansfull ultra-stämning i luften. Ja, inte för oss då. Vi skulle ju bara kuta ett varv var.

Starten gick, löparna försvann och det var dags för mig att värma upp den stela baksidan. Det gick bra att jogga, kunde jag i alla fall konstatera...

Peter som körde första gjorde det stabilt och precis alldeles lagom. Så lagom att jag kunde räkna in 4 eller 5 lag och 2 sololöpare strax före honom. Därför hade jag ju några ryggar att se fram emot när jag drog iväg uppför första backen.

De första jag passerade var de två sololöparna Hansson och Seger och en tjej i ett konkurrerande stafettlag. Klämde ytterliggare en kille efter ungefär två kilometer och ytterliggare en på en blöt äng...

Strax innan den långa branta backen efter att man kutat under tunnelbanespåret passerade jag killen som jag kände igen som den som gått ut som tvåa. Nu visste jag att jag bara hade en löpare framför mig.

I just nämnda backe tänkte jag spara på krutet en aning genom att gå med sådana patenterade vila-uppför-kliv. Sådana är långa och effektiva, och det var just sådana långa kliv som min baksida inte gillade. Det blev till att kuta med korta kliv helt enkelt. Funkade ganska bra måste jag säga - utom i nedförsbackar och när jag skulle hoppa för att undvika vatten eller lera. Då gjorde det ont. Men nu har jag sökt patent på kortstegs-löpning. Funkar bra vid t.ex. 15 km terränglöpning på natten...

I nästa brantare uppförsbacke passerades själva täten och jag fick springa och njuta av att vara i ledningen ett tag. När jag sedan kom ut på lite längre sträckor på ängar och ingen lampa syntes bakom insåg jag att jag var väldigt mycket i ledningen... och ingen hade jag ju framför mig... Det blev lite omotiverat en stund kan jag erkänna - men det gillade nog lilla baken.

När det är tre kilometer kvar är alla jobbigare partier avklarade. Det är bara lättlöpt elljusspår kvar till målet. Jag tittade till på klockan och såg att om jag höll ett jämt fyra-tempo så skulle jag fixa 67 minuter.. Jag tror jag höll ganska bra förutom i de sista backarna där det knep illa i bakmuskeln och jag fick trippa... Well, på min egen klocka gick jag i mål på 67:30, men då var själva växlingen borträknad... Det är skönt att vara i form.. mindre skönt att ha en oformad bak!

Nu var det bara resten av laget kvar. Vi hade en tämligen trygg ledning och bakomvarande lag skulle vara tvugna att ha ett gäng världslöpare för att gå ifatt. Det hade dom inte. Istället drygade både Pälle och Jonas ut ledningen så att Tomas hade hela 20 minuter ner till andra lag... Så som sagt, vi vann!

Nåja, man är inte så jättestöddig när man har kutat 15 kilometer bland folk som kutar 75. Däremot var åtminstone inte jag jätteavundsjuk på de som gick ut på sista varvet när vi åkte hem - med välbehövlig linement i förstapris!!

Hem och smörja in häcken alltså!! Den höll fan på att brinna upp kan jag tala om... Huga!