2008-10-13

SUM

Sörmland Ultra Marathon var det ja! Jag bestämde mig egentligen redan efter BAMM att jag skulle köra den här tävlingen - lite för att jag kände att långdistansmusklerna fungerade bra på fjället och jag ville testa mig på en lite längre sträcka där jag ändå kunde kuta loss. Nu hade jag i och för sig kutat loss ganska bra på Lidingöloppet två veckor tidigare. Men LL är ju inte riktigt långdistans på det sätt som vi menar med långdistans, så nu var det upp till bevis.

Vid startplatsen i Björkhagen var det trevlig småtävlings-stämning. Jag snackade lite med Steven som skulle göra SUM som långpass i sin Ironman-träning, och planerade att köra ytterligare en mil när han kom fram till mål. Hur det blev med det har jag ingen aning om. Jag träffade också Jonas som var ett välkänt ansikte från BAMM. Vi gjorde sällskap bort mot själva starten när starten väl gått fortsatte vi att göra sällskap.

Rundan runt Kärrtorpsslingan, som liksom utgör prologen, gick på cirka tolv minuter och det kändes ju inte så blodigt. Annars var det svårt att veta hur fort det egentligen gick. Det fanns ju inga kilometermarkeringar.

På grusvägarna ner mot golfbanan var vi en liten klunga på fem löpare, men två av dem försvann direkt när vi kom in i skogen. Då var jag och Jonas hängda av svartklädd kille med ipod, så han var rätt okontaktbar, men jag tror att han var samme australiensare som Pälle och jag pratade med efter Lidingö Ultra - världen är liten, särskilt ultralöpningsvärlden... Nåja, även han blev avhängd på stigarna ner mot Tyresö. Så till första vätskekontrollen vid Alby utgjorde jag och Jonas en egen klunga.

Vätska ja. På hela loppet är det fyra vätskekontroller och det räcker ju inte riktigt. Det är intressant att se hur olika lösningar det finns på det problemet. En del har ingenting med sig utan springer lätt med risken för att ta slut, en del kör med vanliga vätskebälten, camelbacks medan några kutar omkring med en flaska i handen. Jag körde med den lilla slimmade ryggan med vätskepåse och slang. Det var nog inte helt perfekt med tanke på tyngden, skvalpandet och de förbannade axelremmarna som hela tiden gled upp. Ett vanligt vätskebälte hade varit bättre, särskilt som det inte gick åt mer än en halvliter.

Efter ungefär 20 kilometer avviker banan från själva Sörmlandsleden. nu blir det först skogsväg, sedan asfalt förbi backpriset (och det är faktiskt en riktig backe) och sedan grusväg ner till Åva och sedan asfalt igen innan man ska vika av upp mot Tyresta by. Det är typ 15 kilometer väg som ska avverkas och det är ju inget som direkt gynnar mina orienterarben. Nej, ganska direkt när underlaget blev plant så kände jag en viss stramhet i vaderna. Inte så att det tog ner farten, men det fanns där. När det sedan blev asfalt tilltog den där stramheten till att bli ren stelhet och den höll sig inte längre till bara vaderna utan kröp uppåt och hela benen stelnade. Jonas, som först låg bakom på asfaltsvägen, märkte nog hur mina ben stumnade och farten minskade. Han gick om, men istället för att haka på hans rygg fick jag släppa direkt. När vi sedan vek av från vägen var det en ganska lång uppförsbacke där han bara seglade iväg och jag insåg att nu fick jag springa i enmansklunga.

Nu handlade det rätt mycket om överlevnad för min del. Efter Tyresta by var skogsstigen riktigt lerig och blöt och jag återfick lite smidighet i steget, trots att det slirade och plaskade och skorna blev tunga. Efter marathonpasseringen blev det sådan plan, stor, grusad skogsstig. Återigen blev det väldigt stelt...

Vid Rudan passerar man målet för att ge sig ut på den sista tre kilometer långa epilogen. Jävlar vad backar det är runt den där sjön. Det gick riktigt segt och jag hade inga större ambitioner att försöka ta mig under fyra timmar. Med lite krut i benen hade det kanske gått. Men jag har ju sådan vinnarskalle att jag också lät två killar kuta om mig där på sista svängen. Whatever...

Det var ju inte helt oangenämt att komma i mål kan jag erkänna. Inte så illa var det heller att jag varit förutseende och packat ner en bastuöl!

Loppet i siffror då: Det blev en elfte plats av 90 startande herrar. Första milen gick på 45, andra på 46, tredje på 46, fjärde på 52 och femte på 53. Ja, det är bara att lyssna på Johan och köra fler långpass om man ska hålla ihop även de sista två milen.

8 kommentarer:

Anonym sa...

Fan Lars du har ett super år, måste vara ditt bästa år sedan långt tebaxs.
En seger nu på Rogaine och du är årets MAN =)

Anonym sa...

Lasse, din "lilla rygga" var väldigt stor i jämförelse med många andras + all vätska som skvalpade omkring. Du bar m.a.o på en hel del ionödan, här finns det ju många trevliga minuter att hämta :)

s-kils sa...

jag tror bestämt att du är årets man oavsett vad som händer! :-)

Unknown sa...

Jonas: Jo ryggan var helt klart onödigt stor och otymplig. Den ska jag inte använda mer i såna här sammanhang. Särskilt som jag inte ens drack hälften av det som skvalpade.

S-Kils: Årets? Bara årets?

s-kils sa...

fan vad du fiskar. :-)

Pälle sa...

Tamejtusan vad jag e impad! Men nästa år när SUM är flyttat då...








...blir det 30e 25-manna och en påbörjad svit på SUM :-D

Unknown sa...

Dom har inga planer på att flytta SUM säger dom. När dom hade lagt det en annan helg än 25manna så kom det inte fler orienterare ändå. Men vem bryr sig om sviter... Och jag springer nog inte SUM nästa år.. Hittar hellre ett roligare lopp.

Pälle sa...

Vaffandåinteflytta men vad i ända in i glödheta är de helt rudade?!?

Saken är ju den att det är inte fler orienterare det handlar om. Det är klart det inte kommer fler orienterare dom är ju klena och springer medeldistans- sprint- och microorientering och sånt skit. Vad det handlar om är att det kommer minst två Rockrunners till i form av mig och Tomas.

När vi sen springer kan inte Ivve tacka nej och då kör du ditt andra raka av bara farten och så har du en svit vare sig du vill det eller inte.

Summan av kardemumman är att SUM får tre fler startande 2009 än 2008. Tänk vad jag är smart!